hatar att vakna tidigt
Jag hade rätt så svårt att somna inatt villket gjorde att jag somnade senare än vanligt. Då förväntade både jag och min kropp att få sova längre på morgonen också, men självklart inte! Min äckliga alarmklocka störde min mysiga tillvaro i sängen och det var bara att kliva upp. Så nu sitter jag här och väntar på min underbara tjejkompis amanda som jag ska ha sällskap med till skolan. Och som tur är har mitt inte allt för roliga morgonhumör nästan försvunnit helt!
Skansen, hipp hurra .. Eller inte!
where'd you go?
Minns du första gången vi träffades? Jag minns det som igår om jag ska vara ärlig..
Jag valde att åka till brommagården för jag var trött på vad helgerna hade blivit här i stockholm. Utan att känna någon som skulle dit tog jag det beslutet och anmälde mig dit till just den helgen. Nervös efter vad som väntade packade jag min väska med saker jag antog att jag skulle behöva. Och jag tvekade riktigt mycket om jag verkligen skulle åka eller om jag faktiskt skulle stanna. Men på något vänster övertygade min pappa mig tillräckligt vilket förvånar mig idag.
Jag satte mig iaf längst bak på bussen eftersom ingen satt där först. Men efter ett tag insåg jag att jag valde fel plats eftersom alla valde att sitta längre bak i bussen. Men men, där satt jag och du hamnade i sätet framför mig. Blyg som jag var vågade jag ju självklart inte hälsa på dig trots att du faktiskt också satt ensam. Du hade dina kompisar med dig men ni var väl ett ojämnt antal antar jag. Men mitt i allt tvekande på om jag skulle hälsa på dig eller inte vände du dig faktiskt om till mig och presenterade dig. Du lät så glad och engagerad när du pratade så all nervositet försvann. Vi pratade om allt möjligt och redan från första stunden kändes det så enkelt och bra att vara med dig. Som om att jag redan känt dig hur länge som helst, låter konstigt men det är sant!
Sedan flöt helgen på och du och jag var som oskiljaktiga! VI gjorde allting tillsammans och öpnnade oss allt mer för varandra. Bara på den korta tiden var du en sådan tjej värd att kriga och kämpa för. Och när vi satt där på bryggan fick jag verkligen den starka känslan av att jag hittat min soulmate.
Och om man ser på hur allt är nu? Vi kan inte äns prata med varandra, inte någon som helst kontakt över huvud taget. Och är det värt det om man nu tänker efter? Enligt mig så nej verkligen NEJ! Men jag satt och väntade på att du skulle komma tillbaka eftersom det var du som gjorde fel. Men det gjorde du aldrig så jag kanske ändå inte var så mycket för dig trots allt. Även om det var sjukt länge sedan vi sågs sist så ska du veta att jag tänker på dig varje dag och att jag saknar dig och det vi hade!
hur blir det nu?
Sista försöket, behålla eller mista?
Sista gången, låt det hålla eller braka?
Sista tvekandet, lämna eller ta tillbaka?
Sista räddslan, stå kvar eller gå?
Sista beslutet, lämna föralltid eller förstå?
ett steg fram, ett steg bak?
saknaden efter närhet,
Vad hände egentligen med dig och oss? Vart försvann du någonstans och kommer du någonsin komma tillbaka igen? Känns som dagarna bara går och din närhet bara är ett minne nu, något som jag knappt minns. Vad hände med beröringen som bara du och jag förstod, den bara tysnade och glömdes bort. Ska jag bara vänta på att du kommer tillbaka, vänta på dig och vänta på att allt blir som förr igen? För nu börjar bilden av dig försvinna och den närheten du gav mig blir bara starka svåra minnen som jag kanske snart måste börja komma över. Jag väntar fortfarande men inte föralltid, utan snart försvinner jag också.
fundersam
du betydde du med A.H ..
grusiga stigen som jag inte vet vart den leder.
Och varje gång jag faller bildas stora grusmoln
runt mig men varje gång reser jag på mig igen.
Såren på mina knän blir allt fler men jag fortsätter
ändå för jag har en mening med att göra det.
Jag vet att ärrren på mina knän aldrig kommer
att försvinna men det spelar ingen roll så länge
som jag fortsätter springa och hålla mig själv vid liv.
Men jag föll en sista gång ner i det gråa gruset,
och hur mycket jag än ville resa på mig så gick det
inte för luften jag andades tog plötsligt slut i samma
sekund som du vände ryggen till mig och allt vi hade
och gick. För du var min början, du var mitt slut
du var min luft som jag andades. Så nur är jag livlös"
Precis som du vet, vet jag också hur historier förändrats när de går genom olika personer. Om jag hade litat på de jag hade hört till 100 % hade jag väl inte frågat dig? Men kändes som du ändå inte lyssnade på mig trots hur många gånger jag försökt förklara det för dig. Jag vill dig inget illa och har aldirg velat men är det då fel att ifrågasätta? Och jag är inte borta helt, jag finns fortfarande kvar men kanske inte på samma sätt som jag gjorde förr. Du kommer alltid ha än del av mig hur mycket du än väljer att hata mig. Men man kan inte heller skylla på att man var "arg" eller "sur" och därför säger saker som det varken ligger sanning i eller saker jag sagt i förtroende till just dig.
Om du tror att jag inte bryr mig om den vännskapen vi hade längre tror du mer än fel! Saningen är att jag tänker på oss hela tiden flera gånger per dag. För även om jag inte vet vart vi står längre saknar jag dig verkligen
kände du mig inte då, känner du mig inte nu
Vissa barndomsminnen och vissa barndomsdrömmar glöms eller försvinner aldrig. Vissa bra andra dåliga ändå påverkar dem våra liv idag. Kanske är du inte medveten om det för det var inte riktigt jag heller först. Men ibland rivs gamla saker upp utan förvarning och då blir det inte alltid lätt. Men ibland får man lära sig att skilja på verklighet och nuet jämfört med det förflutna. Och det kan vara svårt att förstå sig på den flickan jag är idag om du inte visste vem jag var då eller hur jag var. Men det tar jag inte heller för givet men innan du väljer att göra eller säga vissa saker tänk på det!
Även om en förlorad barndom kan vara nyckeln till ett liv i evig sorg kan det även vara nyckeln till ett liv där du väljer att vara stark som människa. Trots de kvällar där man omringas av mörker och gamla dåliga minnen gäller det också att kunna se framåt. Och urskilja det goda barndomsdrömmarna från de onda och villja se sin framtid, för det gör jag. 
kärlek på gott eller ont?
Vad är kärlek egentligen och hur pass mycket kan man lita på den/det? Känns som hur mycket man än tycker om någon blir man ändå förr eller senare sårad. Men om man aldrig vågar chansa kommer man ju aldrig få reda på något heller. Så ibland funderar jag om det äns är värt att ta det första steget till något stort om man ändå kommer att få lida längre än själva stunden då man var lycklig.
Den här gången var det jag själv som bestämde mig för att ta det steget. Men jag kan inte undvika tanken om hur lång tid det kommer ta innan jag kommer komma över dig den dagen du väljer att lämna mig
Får hoppas att just den dagen aldrig behöver komma!
valborg, var helt klart överskattat!
Varje valborg för med sig olika senarien, både som händelser, olyckor eller bara minnen. Och det gjorde även denna valborg trots att den kanske inte varit precis vad jag förväntat mig. Men vissa saker är helt klart värda att minnas och nämnas!
Hela våran skola började med att fira valborgen på Gröna Lund roligt eftersom vi aldrig gjort något sådant på hela tiden jag gått där. Medans jag och Amanda Sjölander störvade runt bland olika karuseller och godis, lotteri och matstånd steg lyckan inom mig och jag var verkligen peppad inför kvällen! Jag lyckades också få äran att åka med våran rektor Lars i frittfall. Och mycket roligare än så kunde det ju inte bli!
Senare på kvällen begav vi oss till rålis trots vädret verkligen inte var med oss. Det regnade och blåste något fruktansvärt när jag och Louise Sjöstedt, Miranda Wandel, Jesper Krook, Nadde och några fler gick mot den bokstavligt talat lilla brasan. Och det var en riktig besvikelse av att se att de bytt plats på den gemfört mert vart den brukade stå. Något roligare blev det när Louise hår fattade eld från glöden som kom från brasan. Men som tur var var vi snabba nog att klappa till den lilla blondinen så att elden slocknade! För tur var det eftersom jag inte tror att hon skulle föredragit att gå runt med peruk!
Eftersom vädret bara blev sämre och sämre begav vi oss till fridhemsplans älskade McDonalds och drack något som inte riktigt var fanta? Inga fler komentarer om det iallafall men mitt i allt dök min älskade vän Julia Wrede upp och några av hennes kompisar. Trötta på att sitta där vi satt förflyttade vi oss till t-centralen något vi egentligen inte hade planerat! Men väl där mötte vi upp tre härliga killar var av en var min pojkvän. Och sen direkt tillbaka till ruta ett igen för vi åkte till rålis, igen. Satte oss under en bro och lyckades undankomma regnet men konstigt nog var det riktigt trevligt ändå.
Och på vägen hem hade jag turen nog att träffa på lite gamla kompisar.
Valborg, helt klart överskattat !
ÄLSKAR
föralltid
lycka är att vara nära dig
När jag ser dig ser dig ser jag mer än bara den personen du är. Jag ser känsla och ömhet men framför allt en stor kärlek. Den enorma tryggheten att ha dig breved och veta att du andas gör mig lycklig. Men förlåt mig för den svagheten jag har framför dig hela tiden. För jag blir till en svag person när jag är med dig men antagligen för att räddslan av att förlora dig skrämmer mig. Men samtidigt som du gör mig svag, gör du mig också stark. Du gör allting så mycket enklare! Älskade älskade pojkvän du är helt fantastisk!
aldrig igen
Hur kunde du säga sådana saker om mig och ändå komma tillbaka tillbaka till mig och be om min förlåtelse. Och inte kunde du erkänna det du hade sagt om mig heller, trots att det inte fanns någon saning i det över huvud taget. Förstår du inte att jag blir sårad över att höra det från andra istället för dig? Förstår du inte att jag blir sårad över att höra de falska sakerna du sagt om mig? Jag trodde verkligen på att du började bli dig själv igen och att jag kunde börja lita på dig igen. Men hur ska jag kunna göra det när du döljer saker för mig hela tiden?
Jag kanske hade förstått dig om du hade berättat det från början istället för att inte säga något alls.
För nu känns det som att jag aldrig kommer kunna lite på dig igen ..
älskade varmvatten!
I villket fall som helst så fanns det bara kallvatten där jag var, men ibland hade man tur om det var lite ljummet i några sekunder när man duschade. Annars var vattnet kallare än det kallaste vattnet man kunde få här hemma i kranen. Men ibland om man gick upp klockan fyra på morgonen och duschade så kunde man ha turen att få duscha i ljummet vatten i tio minuter. De första dagarna frös jag till och med en timme efter att jag duschat, hur mycket kläder jag än tog på mig. Vattnet var rent och genomskinligt men hade en stark smak av klor. Det var verkligen inte farligt att dricka men var ingen höjdare. Men på något sätt lärde man säg att acceptera läget som det var och till slut var det bara rutin och inget annat.
När jag väl var hemma igen och gick för första gången på länge in i min egen dusch förväntade jag mig kallvatten. Så jag vart helt överlycklig när de varma vattnet nuddade mig. Den otroligt bekväma känslan av de varma vattnet som sköljs längst kroppen var som helt ny för mig. Det var då jag insåg hur mycket jag saknat mitt älskade varmvatten och hur mycket jag skulle uppskatta det i framtiden.
Den tionde april, tog vi alla farväl av dig en sista gång
Solen sken vid skogskyrkogården när vi öppnade grindarna. Överallt stod svartklädda människor med blommor av olika sorter. Vissa stod och samtalade medans andra grät vid hoppets kapell. Själv valde jag att sitta vid en parkbänk lite längre bort från allt och alla. Allt kändes så förvirrande nu när jag var medveten om att du inte längre var i livet utan borta. Och alla människor som hade samlats här idag hade samlats för att ta farväl av dig, hur fel kändes inte det? När jag satt där på parkbänken och kollade ner min mina skor kände jag verkligen hur jag led. Led för att veta att jag redan har förlorat dig utan att ha kunnat göra något åt det. Led för att behöva se din man Bertil i det skick jag såg honom den dagen. Jag led över att se alla människor som kände samma saknad som jag gjorde och alltid skulle få göra.
Din kista fick stå i hoppets kapell och det tycker jag passade dig bra. För man talade alltid om villken hoppfull person du var och fortfarande är fast på en annan sida nu. Och till och med prästen talade om din starka villja och ditt trogna hopp. Ditt speciella sätt att se på människor och din starka villja att hjälpa. För du var helt enkelt en hoppfull kvinna!
I kapellet satt människor överallt som älskat dig och haft dig inkluderat i sina liv och som nu skulle få försöka utan dig. Och det knäckte mig av att se din man bryta ihopp så pass mycket som han gjorde när han skulle ta farväl av dig. Att se han sitta i sin rullstol och inte kunna resa på sig hur mycket han än velat. Att se se hans tårar och förvridna sorgsna anisktsuttryck. Allt det där knäckte mig och jag beklagade innerligen hans stora förlust i hans kommande men tomma liv där jag satt. Jag iaktog många människor som satt på olika ställen. Vissa hade jag sätt förut, andra kände jag, och vissa hade jag ingen aning om villka de var. Men än sak hade de alla gemensamt och det var sorgen och kärleken till dig fast på olika sätt. Som, mor, mormor, farmor, syster, moster och älskad vän och bekant
Vi delade sorgen med varandra och lät oss minnas hur älskad du var. Men trots all sorg och smärta vi kände där i kapellet var det ändå en fridfull och stillsam känsla över det hela. I alla psalmer som sjöngs och spelades var det ändå en stor gemenskap som fanns i rummet där vi alla satt.
Som prästen sa och som alla samtycker om; Du hade hoppet med dig ! Du är och förblir saknad
Vila ifrid Kerstin Hjälmedahl
vad är ett löfte, utan ärlighet?
Och jag har slutat hoppas på min egen framtid eftersom din snart är förstörd. Jag tål inte se dig såhär längre förstår du inte det? Trött på alla gånger jag hittat dig på ställen jag inte velat livlös med en utväg till döden i handen. Och alla gånger hade du tänkt lämna mig kvar så varför skulle jag egentligen vilja hjälpa dig?
Du ger mig nya löften hela tiden men du bryter mer än du håller så jag har slutat lyssna på dig. Varför skulle jag vilja lyssna på en människa som inte äns orkar kämpa för sitt eget liv. Jo, jag ska tala om varför jag gör det trots allt. Och det är för att jag älskar dig trots allt vi gått igenom de senaste åren. Men säg mig hur ska jag kunna leva för två om jag knappt orkar leva för en? De nätter som förut inte skedde ofta har nu blivit våran vardag istället och är det rättvist tycker du?
Jag vet att det inte är ditt fel att det blir som det blir, men du kunde faktiskt gjort något åt det. Men nu är det kanske försent föralltid och då är det inte mycket jag kan göra mer än att fortsätta leva de livet med dig. Men ge mig inte fler löften om att det kommer bli bättre för vi båda vet hur de slutar i alla fall. Kan du inte vara ärlig mot dig själv kan du åtminstone vara det mot mig.
två små flickor med stor kärlek till varandra
Julia Wrede ( http://juliawrede.blogg.se ) jag vill bara tacka dig för allt du gjort för mig den senaste tiden. Ditt stöd och din vänskapliga kärlek är helt underbar att få. Allt blir så mycket enklare när man vet att du finns där! Vet du, jag beundrar våran vänskap med tanke på att vi faktiskt inte känt varandra så länge. Så otroligt många minnen på en sådan kort tid är ju helt underbart och jag hoppas det blir fler. Ett leende från dig kan göra min dag så mycket bättre än vad den skulle varit egentligen. Vi är så otroligt lika du och jag på många sätt och det kanske är just därför du och jag passar så otroligt bra tillsammans. Du vet väl att jag inte skulle klara av att ta ett steg utan dig min älskade vän. Tveka aldrig på att jag älskar dig, inte äns när vi bråkar. För även om vi tappar kontakten kommer jag alltid att göra det. Du kommer alltid att vara en väldigt speciell vän för mig 
Räddslan för att förlora dig
Jag säger inte att du är som alla andra, för det finns ingen som dig. Just därför jag är så himmla rädd att förlora dig. Att inte veta om detta är något som går över eller om det faktiskt är ett komplicerat sätt att försöka säga hejdå till mig?
Låt mig inte få höra att du älskar mig om du ändå tänker gå ifrån mig, för då blir det bara svårare för mig. För den här gången är det på riktigt för mig och det menar jag verkligen på riktigt. Första gången på riktigt som känslor kommit in i bilden och varit verkliga. Så bygg inte upp något om du ändå tänker krossa det på en gång. Jag litar på dig men jag vet inte vad som är viktigt för dig?
Alla som försöker övertala mig till saker hela tiden, men jag börjar tröttna riktigt ordentligt på det. För jag står för att jag tycker om dig vem som än frågar. För du har den ända kärleken jag behöver, och den som ger mig villja att fortsätta. Därför hoppas jag att detta är något som går över för det sista jag vill är att förlora dig.
