Den tionde april, tog vi alla farväl av dig en sista gång
Solen sken vid skogskyrkogården när vi öppnade grindarna. Överallt stod svartklädda människor med blommor av olika sorter. Vissa stod och samtalade medans andra grät vid hoppets kapell. Själv valde jag att sitta vid en parkbänk lite längre bort från allt och alla. Allt kändes så förvirrande nu när jag var medveten om att du inte längre var i livet utan borta. Och alla människor som hade samlats här idag hade samlats för att ta farväl av dig, hur fel kändes inte det? När jag satt där på parkbänken och kollade ner min mina skor kände jag verkligen hur jag led. Led för att veta att jag redan har förlorat dig utan att ha kunnat göra något åt det. Led för att behöva se din man Bertil i det skick jag såg honom den dagen. Jag led över att se alla människor som kände samma saknad som jag gjorde och alltid skulle få göra.
Din kista fick stå i hoppets kapell och det tycker jag passade dig bra. För man talade alltid om villken hoppfull person du var och fortfarande är fast på en annan sida nu. Och till och med prästen talade om din starka villja och ditt trogna hopp. Ditt speciella sätt att se på människor och din starka villja att hjälpa. För du var helt enkelt en hoppfull kvinna!
I kapellet satt människor överallt som älskat dig och haft dig inkluderat i sina liv och som nu skulle få försöka utan dig. Och det knäckte mig av att se din man bryta ihopp så pass mycket som han gjorde när han skulle ta farväl av dig. Att se han sitta i sin rullstol och inte kunna resa på sig hur mycket han än velat. Att se se hans tårar och förvridna sorgsna anisktsuttryck. Allt det där knäckte mig och jag beklagade innerligen hans stora förlust i hans kommande men tomma liv där jag satt. Jag iaktog många människor som satt på olika ställen. Vissa hade jag sätt förut, andra kände jag, och vissa hade jag ingen aning om villka de var. Men än sak hade de alla gemensamt och det var sorgen och kärleken till dig fast på olika sätt. Som, mor, mormor, farmor, syster, moster och älskad vän och bekant
Vi delade sorgen med varandra och lät oss minnas hur älskad du var. Men trots all sorg och smärta vi kände där i kapellet var det ändå en fridfull och stillsam känsla över det hela. I alla psalmer som sjöngs och spelades var det ändå en stor gemenskap som fanns i rummet där vi alla satt.
Som prästen sa och som alla samtycker om; Du hade hoppet med dig ! Du är och förblir saknad
Vila ifrid Kerstin Hjälmedahl
