johanna lundgren

"Jag springer så fort benen bär ner för den
 grusiga stigen som jag inte vet vart den leder.
Och varje gång jag faller bildas stora grusmoln
runt mig men varje gång reser jag på mig igen.
Såren på mina knän blir allt fler men jag fortsätter
ändå för jag har en mening med att göra det.
Jag vet att ärrren på mina knän aldrig kommer
att försvinna men det spelar ingen roll så länge
som jag fortsätter springa och hålla mig själv vid liv.
Men jag föll en sista gång ner i det gråa gruset,
och hur mycket jag än ville resa på mig så gick det 
inte för luften jag andades tog plötsligt slut i samma
sekund som du vände ryggen till mig och allt vi hade
och gick. För du var min början, du var mitt slut
du var min luft som jag andades. Så nur är jag livlös"


Precis som du vet, vet jag också hur historier förändrats när de går genom olika personer. Om jag hade litat på de jag hade hört till 100 % hade jag väl inte frågat dig? Men kändes som du ändå inte lyssnade på mig trots hur många gånger jag försökt förklara det för dig. Jag vill dig inget illa och har aldirg velat men är det då fel att ifrågasätta? Och jag är inte borta helt, jag finns fortfarande kvar men kanske inte på samma sätt som jag gjorde förr. Du kommer alltid ha än del av mig hur mycket du än väljer att hata mig. Men man kan inte heller skylla på att man var "arg" eller "sur" och därför säger saker som det varken ligger sanning i eller saker jag sagt i förtroende till just dig.
 
Om du tror att jag inte bryr mig om den vännskapen vi hade längre tror du mer än fel! Saningen är att jag tänker på oss hela tiden flera gånger per dag. För även om jag inte vet vart vi står längre saknar jag dig verkligen