where'd you go?
Vad hände egentligen mellan dig och mig och varför blev det äns så? Trodde att våran vänskap skulle vara längre än så faktiskt så det tar emot att inse att jag hade fel om det och om oss. Visst vi hade inte känt varandra länge men redan första stunden jag såg dig så klickade det. Du dök upp från ingenstans och lyfte upp mig och gjorde mig till en bättre människa.
Minns du första gången vi träffades? Jag minns det som igår om jag ska vara ärlig..
Jag valde att åka till brommagården för jag var trött på vad helgerna hade blivit här i stockholm. Utan att känna någon som skulle dit tog jag det beslutet och anmälde mig dit till just den helgen. Nervös efter vad som väntade packade jag min väska med saker jag antog att jag skulle behöva. Och jag tvekade riktigt mycket om jag verkligen skulle åka eller om jag faktiskt skulle stanna. Men på något vänster övertygade min pappa mig tillräckligt vilket förvånar mig idag.
Jag satte mig iaf längst bak på bussen eftersom ingen satt där först. Men efter ett tag insåg jag att jag valde fel plats eftersom alla valde att sitta längre bak i bussen. Men men, där satt jag och du hamnade i sätet framför mig. Blyg som jag var vågade jag ju självklart inte hälsa på dig trots att du faktiskt också satt ensam. Du hade dina kompisar med dig men ni var väl ett ojämnt antal antar jag. Men mitt i allt tvekande på om jag skulle hälsa på dig eller inte vände du dig faktiskt om till mig och presenterade dig. Du lät så glad och engagerad när du pratade så all nervositet försvann. Vi pratade om allt möjligt och redan från första stunden kändes det så enkelt och bra att vara med dig. Som om att jag redan känt dig hur länge som helst, låter konstigt men det är sant!
Sedan flöt helgen på och du och jag var som oskiljaktiga! VI gjorde allting tillsammans och öpnnade oss allt mer för varandra. Bara på den korta tiden var du en sådan tjej värd att kriga och kämpa för. Och när vi satt där på bryggan fick jag verkligen den starka känslan av att jag hittat min soulmate.
Och om man ser på hur allt är nu? Vi kan inte äns prata med varandra, inte någon som helst kontakt över huvud taget. Och är det värt det om man nu tänker efter? Enligt mig så nej verkligen NEJ! Men jag satt och väntade på att du skulle komma tillbaka eftersom det var du som gjorde fel. Men det gjorde du aldrig så jag kanske ändå inte var så mycket för dig trots allt. Även om det var sjukt länge sedan vi sågs sist så ska du veta att jag tänker på dig varje dag och att jag saknar dig och det vi hade!
Minns du första gången vi träffades? Jag minns det som igår om jag ska vara ärlig..
Jag valde att åka till brommagården för jag var trött på vad helgerna hade blivit här i stockholm. Utan att känna någon som skulle dit tog jag det beslutet och anmälde mig dit till just den helgen. Nervös efter vad som väntade packade jag min väska med saker jag antog att jag skulle behöva. Och jag tvekade riktigt mycket om jag verkligen skulle åka eller om jag faktiskt skulle stanna. Men på något vänster övertygade min pappa mig tillräckligt vilket förvånar mig idag.
Jag satte mig iaf längst bak på bussen eftersom ingen satt där först. Men efter ett tag insåg jag att jag valde fel plats eftersom alla valde att sitta längre bak i bussen. Men men, där satt jag och du hamnade i sätet framför mig. Blyg som jag var vågade jag ju självklart inte hälsa på dig trots att du faktiskt också satt ensam. Du hade dina kompisar med dig men ni var väl ett ojämnt antal antar jag. Men mitt i allt tvekande på om jag skulle hälsa på dig eller inte vände du dig faktiskt om till mig och presenterade dig. Du lät så glad och engagerad när du pratade så all nervositet försvann. Vi pratade om allt möjligt och redan från första stunden kändes det så enkelt och bra att vara med dig. Som om att jag redan känt dig hur länge som helst, låter konstigt men det är sant!
Sedan flöt helgen på och du och jag var som oskiljaktiga! VI gjorde allting tillsammans och öpnnade oss allt mer för varandra. Bara på den korta tiden var du en sådan tjej värd att kriga och kämpa för. Och när vi satt där på bryggan fick jag verkligen den starka känslan av att jag hittat min soulmate.
Och om man ser på hur allt är nu? Vi kan inte äns prata med varandra, inte någon som helst kontakt över huvud taget. Och är det värt det om man nu tänker efter? Enligt mig så nej verkligen NEJ! Men jag satt och väntade på att du skulle komma tillbaka eftersom det var du som gjorde fel. Men det gjorde du aldrig så jag kanske ändå inte var så mycket för dig trots allt. Även om det var sjukt länge sedan vi sågs sist så ska du veta att jag tänker på dig varje dag och att jag saknar dig och det vi hade!
Kommentarer
Trackback
