johanna lundgren

Redan första gången jag såg dig strålade en stor personlighet runt dig och kanske var det redan då allt började. Dagarna flöt på och du blev en del av min vardag en del av mitt liv. Med de där djupa ögonen föll jag ner på knä framför dig helt utan förvarning. Men trots hur mycket jag än älskade dig valde du ändå att såra mig till slut. I månader flöt tiden sakta på till den dagen då jag faktiskt kom över dig kom och i samma sekund dyker du upp igen. Och det kändes som tusen år sedan dina ögon såg på mig som de gjorde då. Även om en del av mig vill gå tillbaka till dig så är den andra delen större. För jag kan inte, jag ledsen! Jag har redan gått vidare och det sista jag tänker göra är att gå ett steg tillbaka precis när jag lyckats ta ett framåt. Och speciellt när jag vet hur mycket jag fick kämpa för att kunna göra det. För du har ditt liv så som jag har mitt och vi var väl helt enkelt inte menade för varandra. Även om jag faktiskt kan sakna det vi hade ibland ..