johanna lundgren

Varje gång jag såg dig var det som allt jag någonsin fruktat bara försvan och den dära riktiga glädjen och nyfikenheten man sällan brukar känna förutom de gånger man satt som liten framför sina paket på julafton omfamnade mig. Nu ser jag bara besvikelse och tillgjordhet och benen under mig viker sig pågrund av den besvikelsen jag både ser hos mig själv och i dina ögon. Jag fastnade för din personlighet pågrund av att du hade olikheter som jag saknade. Jag fastnade för ditt ansikte och ditt leende för det påminde mig om allt som gör mig glad. Jag fastnade för dina bruna ögon pågrund av att jag såg ett djup jag inte sett i någon annans. Men den största anledningen var för att jag verkligen älskade dig.   
Varken du eller någon som inte kände mig mig från början kan se hur mycket förändrig kan påverka en människa. Jag ansträngde mig för att vara någon jag inte var och ju mer jag försökte ju mer tappade jag bort mitt sanna jag. Och jag förlorade inte bara mig själv utan folk omkring mig också som betydde mycket för mig. Vilket jag verkligen måste be om ursäkt om!  

Förut när det kändes tungt mellan oss och jag kände att du inte var den samma brukade jag kolla igenom de sms jag en gång fick av dig som gjorde att jag kände mig värdefull. Och då insåg jag att allting skulle bli bättre igen och hoppades på att det skulle bli som förut men det blev aldrig så och de medelanden jag sparat som hopp blev istället bevis på hur mycket som förändrats mellan oss. Men jag höll andan och lurade både mig själv och alla andra att allt var precis som det skulle. Medans jag egentligen bara väntade på att luften skulle ta slut och så den lögnen jag levde i. Och jag tror du vet vad jag menar när jag säger att det inte är som det brukar mellan oss och har inte varit på ett bra tag. Och du kände precis det tvivlet jag kännde om att fortsätta? Det känns som det bara var jag på ensamma fötter som kämpade för att få tillbaka dig men jag antar att jag måste erkänna att jag inte lyckades. Och precis som du själv sa går väl mitt liv vidare för eller senare vare sig med dig eller inte, även om jag aldrig kommer kunna gå i kronobergsparken utan att tänka på dig. Jag vet helt ärligt inte om jag är ledsen eller sårad längre känner mig nästan likgiltig. Men det var nog rätt bra att det som hände inträffade för jag kan äntligen kliva upp ur den skit jag gått runt länge i. Och ju mer jag gråter inser jag att jag bara blir mer mig själv igen. Jag tror aldrig riktigt jag var den typen av tjej du egentligen ville ha för jag var verkligen inte i närheten av din nivå och nu när jag tänker efter vill jag nog inte vara det heller.
Till och med nu när jag skriver det här och egentligen borde dränka mig själv i tårar ler jag. Vet du varför? För jag kan äntligen börjar bli mig själv igen och leva det livet jag levde innan som en glad sextonåring som tog dagen som den kom utan att behöva vara någon jag inte är. Det finns inget ont som inte för något gott med sig brukar min mor säga till mig men inte förens idag har jag verkligen förstått vad hon menat med det. All den sorg och smärta jag känt har förändrats till tacksamhet istället. Jag vill tacka dig för allt du gett mig för jag har aldrig varit starkare än vad jag är nu! Och precis som alla sagoböcker har allting ett slut och det har även våran också. Ibland behöver man släppa taget om människor man verkligen älskar hur hårt det än tar emot och nu är det min tur att släppa taget om dig och våra fem måndader Nermin Balic. 

Tack till vännerna: Julia Wrede, Richard Hammar, Olle Cronholm och Viktoria Bernhardsson utan er hade jag alrig klarat mig!