johanna lundgren

Jag såg dig idag, och jag visste verkligen inte om jag skulle skratta eller gråta. Där stod jag i bankomatkön och blickar snabbt över axeln och där står du helt ensam. Fyra år om inte mer sedan sist och du hade inte förändrats alls. Samma utseende, samma kroppsbyggnad och samma mörka hatiskta blick som alltid. Det var som hela insidan på mig dog på mindre än en sekund. Som att hela mitt liv stannade men att världen runt omkring fortfarande var helt oberörd av allt. En känsla av illamående och ångest drog igenom och jag ville bara där ifrån, bort från allt! Det tog ett tag för dig att inse att det var jag och i samma stund som du förstod ändrades hela dit ansiktsuttryck och du slog ner din attetydfulla blick ner i backen. När jag sedan vände mig om igen kändes det faktiskt mycket bättre, för du skämdes och det syntes så otroligt mycket. Allt du orsakat, jag undrar hur du ser på det idag egentligen? Är det något du är stolt över eller något du kanske ångrar. Vet inte om jag vill veta svaret egentligen för det syntes rätt tydligt idag. Med en blick och ett ansiktsuttryck som sa allt bröts som hela du ner till ingenting. I mina ögon har du aldrig varit någonting men idag var du mindre än det! Samtidigt som du fick mig att minnas saker som jag inte velat den dagen fick jag också se vad du blivit. Och precis som förut, ingenting!