johanna lundgren

Jag vet inte om det är dig jag saknar, eller om det är själva närheten du gav mig. Men det spelar faktiskt ingen roll längre för hur jag än gör kommer jag inte över dig. För du gav mig något nytt, något jag aldrig haft, något för fint för att få behålla. Visst vi håller kontakten regelbundet men inte på samma sätt som förut och då betyder kontakten för mig egentligen ingenting. Det kanske är svårt för dig att förstå eftersom du nog inte såg den kärleken jag ville ge till dig. Det gör ont att se dig nu för tiden eftersom jag vet att jag inte får röra dig längre. Därför undviker jag dig så mycket jag kan för mitt eget bästa. Det var din uppmärksamhet och dina blickar som fick mig att våga tro på mig själv. Det var din hand som gav mig trygghet. Det var din närhet och din beröring som fick mig levande. Därför dog jag allt mer när  jag insåg att jag verkligen förlorat dig. Så förlåt för att jag inte glömt dig fast du bad mig göra det. Egentligen är det väl mig själv jag borde be om ursäkt med tanke på allt. Jag försöker tro mig det är det ända jag kan göra. Trots bilden av dig och dina blåa ögon och ditt vackra leende försvinner mer och mer, kommer minnena med dig stanna kvar. Och jag ber på mina bara knän låt mig behålla dem eftersom det får mig att minnas den fina delen av dig