johanna lundgren

Utanför var himmlen lika grå och trist som rummet jag satt i. Regnet föll och utanför rusade folk med uppfällda paraplyer förbi. Vissa mer bråttom än andra och andra helt oberörda av ovädret som var på väg. Det vita väggarna i rummet hade börjat flagna i början på taket. Och på vissa fläckar där den vita färgen var borta helt kunde man skymta cement. Träpallen som jag suttit på i över fyra timmar gjorde allt ondare ju längre jag satt på den. Men det gjorde mig faktiskt ingenting eftersom framför mig låg en döenda människa och jag höll henne i handen. Jag iaktog hennes ansikte då och då och tyckte mig se att hon blev allt blekare och blekare. Och då och då tittade jag också på instrumentbrädadan brevid mig som ändast bestod av en skärm. På skärmen röde sig först ett rakt sträck som senare bildade vågor. Det pep också tyst om den men förutom det var rummet helt tyst. Jag tittade på nattduksbordet som stod på andra sidan sängen som var fyllt av blommor och kort från oroliga människor. Brevid blommarna satt också mamma med ett nedbrutet och förkrossat ansiktsutryck samtigit som hon höll hennes andra hand.

Folk som jobbade på sjukhuset kom in springande då och då genom skjutdörrarna. Det suckade oftast och skakade på huvudet medan andra gick fram och fixade med en ställning intill den dödas säng. Från ställningen gick en sladd in i huden på hennes högra hand och en genom näsan. Jag tänkte mycket på om det gjorde ont att ha en sådan slang i näsan och om jag någonsin skulle behöva ha det. Tavlan som hängde på väggen skrämmde mig en aning. Det spruckna glaset i hörnet av molningen och det skrämmande ansiktet på flickan som bilden skulle föreställa. Jag undvek tavlan så mycket jag kunde men ändå drogs jag till den. Kanske gillade jag och hatade jag den på samma gång? För om jag kisade mot tavlan såg hon mycket trevligare ut än förut.

Det var då det ryckte till i hennes hand och med en snabb reaktion vände jag mig mot henne. Och i de ögonblicket tittade hon på mamma med ett par förstående men ändå sorgsna ögon. Som om hon ångrat något men insett att det inte gick att åtgärda. Mamma log tillbaka samtigt som hon försökte kämpa för att inte börja gråta. Sedan vände hon försiktigt sitt bleka aniskte mot mig och jag försökte att hålla ögonkontakten med henne fast det var svårt. Hon gav mig en menande blick som varade i högst några sekunder för plöstligt var blicken tom och ihålig. Hon hade fäst blicken på något och munnen gapade tum och anisktuttrycket var ett jag aldrig sett förut. Instrumentbrädan som jag hört läkarna kallade de hade slutat pipa och inga våger syndes till heller. Kanske var det därför mamma började gråta hysteriskt jag visste verkligen inte och skulle jag någonsin få reda på det?

Efter ett tag resta mamma försiktigt på sig gick bort mot mig och sträckte ut sin hand för att hjälpa mig upp. Påväg ut frågade jag om vi verkligen skulle lämna mormor ensam kvar och mamma sa att det inte var vi som hade lämnat henne utan att de var hon som hade lämnat oss.

Man lär sig hata vissa misstag så mycket att man aldrig borde göra om dem. Trots det händer det att man gör det och inte nog med de, man gör det om och om igen. Och för varje gång hatar man sig själv ännu mer. Och jag är rätt hatad av mig själv just nu faktiskt !