johanna lundgren

Jag vill börja med ett citat som min mor en gång sa till mig och som lyder:

"Hur hårt man än försöker,
kommer det alltid finnas någon
som försöker hårdare för att förstöra"

Vad ser du egentligen hos mig om jag får fråga? Efter alla gånger jag fått höra klagomål på saker jag kunde eller kan göra bättre, kan man ju undra vad det är som du egentligen tycker om med mig. Övertygelsen om att den sidan som är bra hos mig överväger den som är sämre existerar som inte. Känns som hur jag än försöker räcker jag aldrig till för dig och det du vill att jag ska vara. Säger inte att det är jag som har rätt utan jag säger bara som känner mig just nu. För förut var det inte såhär, då verkade jag duga men inte längre. Eller så har jag aldrig varit tillräcklig bara att du inte vågat kritisera mig innan. Du säger att jag inte ska ta det på fel sätt men hur ska jag ta det när det ändå är kritik som leder till om hur jag är som person, hur jag ser ut eller vilka jag faktiskt umgås med. Och du säger nu att du inte vill att jag ska ändra på mig men hur skulle jag kunna undvika att göra det när jag hör fler klagomål än berömelser. 

Det är stor skillnad på dig och mig och det kommer det alltid vara. Jag är för det första en flicka och ser allt på kanske andra perspektiv än vad du gör eller någonsin gjort. Vi är som från två helt olika sidor óch uppfostrade på helt olika sätt med olika vanor och ovanor samt annorlunda kamrater. Jag kan acceptera din sida utan ett minsta tvekande men det är väl där vi två också skiljer på oss. Och det känns som bara för att jag är ett år yngre än dig så kan du inte ta varken det jag säger eller mig på allvar. Och du kanske har rätt, för jag har börjat tänka på saken. Du kanske är mer mogen än vad jag är men då kan jag faktiskt inte förstå varför du fortfarande har kvar mig. 

Jag älskar dig det gör jag, men är trött på att få vara den personen som lägger på vid telefonsamtal för att gråten varit för nära. Trött på att behöva antränga mig och ibland behöva vara någon jag inte är och ändå få höra att det fortfarande inte riktigt räcker till. Ibland känns det nästan som om du vill att jag ska känna eller må såhär. Men faktum är att det bryter ner mig bit för bit hela tiden. Och om det nu är så att du ser fler brister hos mig än fördelar borde du nog släppa mig innan det blir för jobbigt. För även om jag älskar dig och verkligen inte haft sådana känslor för någon annan förut så kväver det här mig sakta men säkert snart och tillslut kommer jag ge upp. För hur mycket jag än kämpar för dig och din kärlek verkar jag bara vinna den ibland. Och om det är mer jag ska ändra, måste jag tyvärr säga att då är det inte mig som person du tycker om utan någon du tror att jag kan bli men inte är. Säger inte att jag har rätt bara att det är såhär jag känner. Jag ger dig ett val, håll mig hårt eller släpp mig helt för jag orkar inte mer av det här.